Sara - med allt sitt väsen

Gunilla Breskys långfilmsdokumentär ”Sara – med allt sitt väsen” har nyss haft sin premiär på biograferna. Sist klipparen Fredrik Ydhag och Gunilla arbetade ihop var på ”Jag Stannar Tiden” (2014). Här berättar han om arbetet med filmen.

- Det första jag tänkte på när regissör Gunilla Bresky och jag började fundera på den här berättelsen för snart 2 år sedan, det var spelfilmen ”Strange Days” från 1995 av Kathryn Bigelow. I den framtiden kan man spela in sina minnen och upplevelser, och sedan kan du köpa en annan människas inspelade minnesfragment och själv spela upp dem och både se och känna vad de kände, där och då. Det var den känsla jag ville försöka skapa i den här filmen, att du nästan får kliva in i en annan människas huvud och hjärta. Sedan hade vi två absoluta regler - inga talking-heads som skulle sitta och ge sina analyser och egna åsikter om Sara och ingen gudaliknande berättarröst från ovan som kliver in och förklarar och förtydligar. Vi ville utmana oss själva med att helt låta Sara själv få prata till tittaren, med sina ord och sina egna tankar. För mig var ambitionen att man skulle få en nästan hypnotisk känsla av att få kliva in i hennes djupaste inre jag. Att få en chans att upptäcka henne och kanske även få en personlig och känslomässig koppling till människan Sara Lidman.

Filmen har ett lugnt berättartempo och använder sig av skådespelaren Ellenor Lindgrens röst som läser ur Saras privata dagbok. Här finns även arkivklipp och en hel del nytt filmat material med Malin Ackermann som en äldre Sara Lidman.

- Vi var verkligen noga med det nyfilmade materialet. Jag storyboardade allt i detalj tillsammans med Gunilla i klipprummet. Det handlar om att balansera det på ett sådant vis att tittaren förstår att vi förstår att tittaren förstår, att det inte är den riktiga Sara som de tittar på – och att det är okay. Att filmen och tittaren har en överenskommelse, ihop. Vi gjorde samma resa på ”Jag Stannar Tiden” och tyckte det fungerade så fint där. Malin som gestaltar Sara i dessa klipp väljer att kalla det för att hon var ”Saras kropp”, Gunilla kallar henne för ”Sara-varelsen” och för mig är dessa bilder ”minnesfragment”. 

- När vi hade gjort ”Jag Stannar Tiden” var det en man som haffade tag i mig efter en visning och sa att det var den mest långsamma film han någonsin hade tvingats genomlida. Det är ju helt okay, han har sin upplevelse. Jag kan ju inte göra något annat än skapa det som jag själv tycker om. Vissa berättelser vill berättas i ett snabbare tempo, medan andra gör sig bättre i ett lugnare tempo. Jag är ett stort fan av klipparen Thelma Schoonmaker och hon sa nyligen i en intervju att vi behöver idag, kanske mer än någonsin, lära oss på nytt att fokusera. Att ta det lugnt, sitta ner och lyssna. Tänka. Fundera. Reflektera. Andas lugnt. Jag älskar hennes syn på detta. Det värsta jag vet är när en dokumentär är som en fullproppad korv och fullmatad med röster som bokstavligen talar om för mig vad jag ska tycka och känna, istället för att ge mig en chans att själv få lista ut vad jag tycker och känner. 

- Att få klippa film är världens bästa jobb, för det upphör aldrig att förvåna mig. Eller ordet jobb blir så fel, det är en passion egentligen. Jag älskar verkligen att få berätta människors livsöden och deras minnen. Att få dela vidare insikter och erfarenheter, kanske hjälper det en annan människa eller får dig att se på ditt eget liv ur en helt ny infallsvinkel. För varje nytt projekt så lär jag mig något nytt om världen och oss människor. Och i den processen så lär jag mig ju om mig själv. För vi jobbar ju inte bara med bilder och ljud, utan vi trollar och bollar med känslor. Hela tiden.